När jag var en liten byting kunde jag sällan sova speciellt bra natten mellan 23:e och 24:e december utan låg och fantiserade om allt käk som skulle dukas upp samtidigt som jag försökte höra vad det var för prylar morsan och farsan i sista minuten slog in på köksbordet. Med tiden bytte jag den förväntansfulla sömnlösheten mot nattsudd framför movieboxen istället. Klassiker radades upp på led och efter några år stod det klart vilka filmer som senare blivit lika starka jul-indikatorer som Kalle Anka och senapsgriljerad skinka.
01. First Blood.
Filmen som har allt; en hård story, nervkittlande action och gripande dramatik.
02. Scrooged
Bill Murray i en roll lika stark som Dr. Venkman i Ghostbusters. Det är absolut inte bara pga kopplingen till julafton som den här filmen kvalar in på listan, det är en stämningsfull satir att njuta av precis innan det brakar loss. Den jagar bort all onyttig stress som julstöket brukar kunna framkalla.
03. Den Vilda Jakten På Juvelen
Äventyrsfilmernas okrönte konung Jack Colton sopar banan med både Indiana Jones och Fantomen. En småklantig anti-hjälte utan ambitioner men med stor mänsklighet och humor. Förväxlingar, krångel och rafflande äventyr. När julnatten är som absolut tystast hör jag Joan Wilder fyra av en syrlig kommentar följt av snubbelhumor. Epic!
// Ekman
Den 15:e december dyker det traditionsenligt upp ett strängt begränsat gäng välsmakande buteljeringar, avdelningen special och lite lyxigare whiskyn, på bolaget. Störst uppmärksamhet brukar den stora spritgiganten Diageo’s lanseringar få. Diageo äger bl.a. Caol Ila, Clynelish, Lagavulin, Talisker, Port Ellen fat (samt mältnings- anläggningen) och Brora fat. Gott och värmande i vinterkylan eller varför inte en trevlig julklapp till sig själv.
Här följer lite information och tips om en del av vinternyheterna;
Talisker 25yo 54,8%,1799kr
Sälta, rök i bakrunden, fyllig, nysläckt lägereld, tång, frisk, saltlakrits, toffeekola, apelsin, neijlika, pepparkaka, låång eftersmak, 93p
Caol Ila Unpeated 65,8%,649kr
Fräsch, citron, bregott, nyklippt gräs, nysågat trä, fyllig, gröna äpplen, after eight godis, 87p
Lagavulin 12yo (Special Release 2009) 57,9%,699kr
Fantastiska dofter och smaker av havssalt, exklusiv läderportfölj, blöt torv, vanilj, bröd, fänkål och frisk söt frukt. Oljig, fyllig och fint balanserad. 96p
Port Ellen ”9:th Release” 30yo 57,7%,2499kr
Stor, vakert ingift rök, sälta, fyllig, vacker, lång eftersmak, läder, tjärpastill… 96p
Brora 30yo 53,2%,2799kr
Vaxig, ingift rök, fantastiskt balanserad, aningen söt, elegant, kryddträdgård, blöt moccajacka, kalla regnblöta höstlöv…94p
Jaha, och vad skall man köpa av de här då? i alla fall tre av dom
blir man ju halvt ruinerad av…!!? Visserligen, men om vi säger så här då;
* Både Port Ellen och Brora destillerierna är sedan länge nerlagda och det finns inte så många fat kvar, om några år börjar de sina rejält om dom inte tar helt slut. Port Ellen ”9:th Release” är den första 30 åriga PE’n som Diageo släpper (och kanske den sista). Brora har ett par releaser av 30 åringar bakom sig och den här skall visst va en av dom bästa. Båda är hursomhellst vansinnigt gudomligt goda…. På minussidan ligger förståss priset. Men, om man utgår från en ”normal” single malt så får man ju faktiskt på ett sätt minst 4 gånger så mycket whisky. Dom här flarrorna räcker länge. Inget man smuttar på i onödan. Av dessa skulle jag lägga pengarna på Broran först. Det lagret kommer nog ta slut före Port Ellen. Å andra sidan är PE’n, lite godare…hmmmm, svårt val, och hur mycket törs man spöa upp sin stackars plånbok? (ps. Höll på att glömma. Dagens Clynelish destilleri är lillasyster till Brora som en gång hette ”Clynelish B” och var det första Clynelish destilleriet innan det nya nuvarande byggdes 1967. Det finns många goda buteljeringar av Clynelish jag tycker man skall smaka på om man inte gjort det, men jag återkommer med tips om de vid senare inlägg annars blir det nog förmycke nu att hålla reda på och jag känner att jag börjar svamla ut en aning…)
Var va jag nu? Jo, nästa pava till rakning…
* Caol Ila Unpeated – Njä. det finns mycke godare Caol Ila’s. Men snubblar du över den på nån pub tycker jag definitivt att du skall smaka på den.Mer passande i vårsolen kanske, så vänta gärna ett tag.
* Talisker 25yo för 1799kr? Ja, varför inte, den är jädrans god. Känner du att Broran och PE’n är aldeles för utanför din whiskybudget men ändå vill ha nått lyxigt i skåpet är detta ett angenämt alternativ att fundera över. Även om jag nog håller 20 åringen (bourboun lagrade) från 2003 högre.
* Den 12 åriga Laggan skall jag nog köpa en flarra till av. Här är en riktigt smaskig och värmande vinterwhisky med extremt mycke rök. Det är så man får koppla ur brandvarnaren innan man korkar upp.
Till sist. För den som vunnit på lotto eller blivit onödigt rik på annat sätt så finns även ett par godsaker till salu från privatbuteljeraren Douglas Laing & Co Ltd som nu firar sextioårsjubuleum. Finns att beställa via beställningssortimentet eller clydesdale.se.
* Ardbeg, 1973, 36 yo,43.5% , ”Douglas Laing – Sixtieth Anniversary botteling”, 6789kr
* Port Ellen, 1979, 30 yo,55.6% , ”Douglas Laing – Sixtieth Anniversary botteling”, 4358kr
Den där Ardbegen tror jag inte gör ont att dricka, nån som bjuder? 😉
Slainte!
//Wallter
Nyss hemkommen från jobbet, halvfrusen via en cykeltur genom isande höstblötsnöslaskochblåst, så sitter en dram Ardbeg ”Uigeadail” inte alls dumt.
Appropå Ardbeg så dyker ju ”Corryvreckan” upp på bolaget 1:a december. En lite yngre men rätt smaskig utgåva, även den i cask strength, som i mitt tycke är rejält mycket godare än halvtorftiga ”Supernova” som mest bara va rökig och inte hade så mycket andra smaker/dofter att bjuda på.
Enligt ryktena så skall ”Corryvreckan” ersätta ”1990 – Airigh Nam Beist” som tillsammans med den 25 åriga ”Lord Of The Isles” således försvinner ur Ardbegs sortiment. Hur länge Uigeadail blir kvar återstår och se. Men helt klart är ju att Ardbeg börjar få ont om lite äldre fat i lagerhusen. Destilleriet va ju helt igenbommat mellan 1981-1989. Mellan 1989-1996 drevs det på halvfart, mest för att produceras till olika blendedwhiskyn. 1996 tog Glenmorangie över ägandeskapet.
Dom kommande åren blir det troligtvis mer och mer yngre icke åldersangivna utgåvor att vänta från Ardbeg. Sen dyker det säkert upp ett gäng single cask buteljeringar som kommer gå åt snabbare än blixten för att sekunden senare säljas till ockerpriser på e-bay. Trist med folk som ska hålla på och förstöra med att köpa whisky utan att dricka den, bara för att tjäna pengar. Fasiken, i värsta fall kommer det i den närmaste framtiden nog bli jobbigt att hitta en mumsig Ardbeg, förutom just ”Uigeadail” och ”Ten”, till ett vettigt pris. Nåja, idag är i alla fall Ardbeg Uigeadail hur god som hellst. Bästa Ardbegen på bolaget och man får ju inte ha brottom när det gäller whisky, det blir säkert bättre tider. Nr 10407 har ”Uigeadail” och kostar bara 649kr. Som hittat!
Slainte!
// Wallter
Sådärja, då va de dags att bränna av lite tips på god single malt whisky.
Lika bra att klargöra en del saker kanske. För det första – Jag har valt att koncentrera mig på single malt whisky, inte nödvändigtvis uteslutande Skottsk, men då det är få andra länder som tillverkar superb single malt whisky så blir det ju lite ofrånkomligt.
För det andra – På frågan ”hur man skall dricka sin single malt whisky” blir svaret =
1. Du har väl köpt flaskan för egna pengar, alltså är du ägare till flarran och gör va f-n du vill me den.
2. Men om du nu betalat en rätt betydande summa för din whisky och vill få ut så mycket som möjligt av den så skulle jag ju absolut rekomendera att INTE ha is i. Is kyler ner, förstör och tar bort dofter och smaker. Som att köpa en Ferrarri för att sen byta ut motorn mot en gräsklipparmotor. Lite väl onödigt. Vanligt vatten går däremot utmärkt. Införskaffa även i ett par bra whiskyglas, tulpanformade med eller utan fot.
Nog tjötat, då kör vi igång med första whiskytipset. En höstwhisky, eller två.
Så här i hösttider tycker man ju ibland att en lite rykigare single malt smakar en aning bättre. Möjligtvis passar den här årstiden bra också för att ta sig lite extra tid med sin whisky i glaset. Låta den vila, luftas och är det en cask strength kan man även sitta i lugn och ro och mixtra i lite vatten. Glöm inte bort att ta dig tid att verkligen dofta på maltdrycken.
Nu är det säkert några som spontant tänker på Islay när man säger rökig whisky, men så enkelt gör vi det inte för oss. Vi beger oss istället till den södra delen av halvön Kintyre och regionen/staden Campbeltown på Skottska fastlandet. Orten där mer än 30 destillerier trängdes för 150 år sedan. Idag finns bara Springbank och Glen Scotia kvar.
Springbank är en av dom få privatägda destillerierna i Skottland och unikt nog även fortfarande familjeägt. Här görs också allt på plats, allt från mältningen till buteljeringen. Springbanks produkter varken färgas eller kylfiltreras. Förutom den ”ordinarie” whiskyn så ger man ut whisky under märkena ”Longrow” (deras rökigaste variant) ”Hazelburn” (deras orökta). Båda namngivna efter gamla Campbeltowndestillerier. Samtliga whiskys görs i samma utrustning på Springbank men destilleras olika många gånger, Longrow destilleras två gånger, Springbank två och en halv och Hazelburn tre.
Så, vad rekomenderas då?. Jo, ”Longrow CV”, 46%.
En blandning av gammal och ung Longrow, innehållande 6 årig bourbonlagrad, 10 årig port-och romfatslagrad och 14 årig sherrryfatslagrad. Fin rökighet, sälta, vanilj, pepprig , äpple, kol, blöt torv, gräs, sprallig, citrus, tobak, oljig och trära a la Laphroaig.
Finns att köpa via bolagets beställningssortiment nr 86028 för 625kr (och nej, det är inte alls krångligt att beställa därifrån, hojta till i butiken och sen tar det ca en vecka så kan du hämta flaskan. Kostar inget extra). Finns även att inhandla via ett flertal internetbutiker för lite billigare penning.
För den med lite mera pengar i plånkan och vill pröva nått mera exklusivt som sin höstwhisky rekomenderas;
”Talisker 20yo” (1982 Vintage, 2nd Release, 58.8%, Cask Strength). Den här kan man sitta och umgås med läääänge och njuta! Hysteriskt god! Elegant ingift rök, vanilj, svag torv, äpple, gröna vindruvor, mörk choklad, pepprig, gräs/halm, en aning nöt… En såndär whisky man ogärna bjuder på. Man vill ha varenda droppe för sig själv och önskar att den aldrig tar slut!
Slainte!
//Wallter
Höst och kallt är jävligt ballt, tomtar och älvor över allt. När man vistas i stugvärmen kan det vara skönt med något kallt, såsom en Kilkenny eller en mustig Guinnes till en skön höstrulle på tvrutan…
Fortsättning följer..
// Brillorm
Här kommer mina 10 bästa ölsorter att läppja på en kulen höstkväll, såväl hemma i soffan som på en skön bar:
01. Young´s Double Chocolate Stout
Vinnaren utifrån två kriterier; exklusivitet och intimitet. Jag föll pladask första gången jag fick njuta av en Double Chocolate och det är min top-of-mind-stout sedan dess. Oturligt nog slutade mitt stamhak att servera den på fat pga svagt intresse så jag startade en landsvida jakt efter en bar som skulle bli min nya tillflyktsort. Young´s Double Chocolate Stout skall tappas från fat, inte från flaska. Det visade sig efter ett flerårigt, och resultatlöst, sökande att det varit en ren slump (öde?) att min favoritbar haft en tunna inne. Jag började så smått förlika mig vid tanken att det hela skulle få stanna vid ett fint minne och släppte motvilligt min besatthet. Men då händer det otänkbara; jag besöker, lite slentrianmässigt, återigen mitt forna stammishak (som nu har flyttat in i andra lokaler) för att kolla utbudet i baren. Käken smashar i mahognyskivan när jag ser en tapp med det förlorade emblemet! I ett drömlikt tillstånd lyckas jag beställa en halvliter och superlativen som flödar några minuter senare vet inga gränser. Tack Bishop´s Arms, Västerås!
02. Kilkenny
Den här snor andra platsen, inte för att den är den absolut märkvärdigaste ölen, utanför att den funkar nästa jämt. Den krämiga skumkronan tycks aldrig faila och verkar ha oändlig livslängd. Funkar lika bra för nybörjaren som fullblodsproffset. Smarkrik men ändå törstsläckande.
03. Guinness
En klassiker på tredje plats kanske inte överraskar någon men nu är det här en ärlig lista och inte ett skrytverktyg. Det är något speciellt med en Guinness, tonvis med smak men inte alls lika sliskig som en porter. Fungerar bäst med en singelmalt och ett glas vatten till, kanske inte lika bra som matdryck. Om du skulle få cravings på sommaren går det att tweaka till den genom att ösa ner en trea Captain Morgan och vips, så har du en sommardrink.
04. London Pride
Jag läste någonstans att Fuller´s London Pride smakar som öl gör på en pub i London. Jag har aldrig varit där så jag törs inte hålla med men visst är det en stämningsfull öl. Det breda smakregistret fångar direkt intresset och den här alen går utmärkt att servera till krogkäk. Faktum är att bara 1698 slår den här som matdryck men i och med att London Pride förvandlar vilken sylta som helst till Salisbury Pub så rankar jag den högre.
05. Beamish
Lite av en stout-snobb som inte är alltför lätt att hitta på kran. Rund och fin, mäktigt rostad smak och lång livslängd. En riktig fröjd när den väl går att beställa, denna kryddiga stout för mina tankar osökt till Irish Coffee.
06. 1698
Gör sig riktigt bra solo men känns nästan ämnad för att släcka törsten efter en Fish ‘n’ chips. Lättdrucken fast inte alls blaskig på något vis. Smakerna finns där och skummet ligger tätt, som ett arombevarande lock. Däremot kanske den saknar lite av den spänning och mystik som definirerar ett absolut vinnar-öl men när jag tänker efter har jag nog sänkt fler 1968 än många andra sorter på listan. Den hamnar på en välförtjänt 6:e plats.
07. Westmalle dubbel
Mörk som en porter, starkare än vad som är hälsosamt och sjukt smarrig. Är inget proffs på trappistöl och faktiskt inte så förtjust i någon annan sort än just den här. En fruktig smakbomb som sätter ordentlig skruv i kolan. Pallar sällan av att dricka fler än en per kväll, mycket pga den säregna smaken. Trippel-varianten är inte helt fel men den övergår nästan att smaka för mycket som vin.
08. Murphy´s
Lite mer dramatisk än en Guinness och inte riktigt lika balanserad. Känns ibland som att jag håller stoutens proletariat i näven när jag fått in en Murphy´s, uppkäftig och stark… men utan egentlig makt. Kanske inte skulle ha snott en topp-10-position om det inte vore för att den trots allt har en energi som tilltalar mig.
09. Caffrey´s
En inte helt udda ale med angenäm smak och rikt skum. Liksom Kilkenny funkar den i princip till alla humör men är inte riktigt lika allround, därav den lägre placeringen.
10. Innis & Gunn
Jag har provat två varianter av dom här, kommer inte ihåg om det var Island Cask, Oak Aged eller Highland Cask, men båda var förträffliga. Vet att det finns en allmän skepsis mot I&G så jag tycker att det är dags att slå ett slag för märket. Många tydliga whiskyreferenser i både smak och färg vilket kan vara orsaken till allt motstånd. Och visst, det kanske är en närmare upplevelse att korka upp en 30-årig dyrgrip men det borde inte inkräkta på I&G´s territorium… och vice versa. Drick, njut och håll käften!
// Ekman
Om snön uteblir i vinter är det bara att packa väskorna och ta tåget till Kiruna för att sen checka in på Ishotellet. Lämpligen under senare delen av vintern eller tidig vår om man är pepp på aktiviteter som skotersafari, isfiske eller äventyrliga skidturer. För oss mindre hårdhudade sörlänningar rekommenderas max en natt i hotellet och resten av tiden i varmt boende i flashigt inredda hotellstugor.
// Ekman
Vet inte vart jag läste det, antagligen Metro, men någon skrev att om man vill uppleva häftigt utsmyckad Halloween-miljö så ska man ta sig till restaurang Peppar i Vasastan. Till vardags kör dom cajun- och jänkarstilen i köket och gammal hederlig sydstatsrock ur högtalarna. Men när det kommer till högtider spar dom inte på krutet, något som köksmästaren intygar ”Vi pyntar till kräftsäsongen och halloween. Sen har vi en julpyntning som inte går av för hackor…”. Det låter ju grymt lovande, bara att dra med några polare och dryga sig i baren för att kanske lyckas önska till sej en och annan Misfits-klassiker… är det Halloween så är det!
// Ekman
Lördag och regnet smattrar mot fönsterblecket. Inget speciellt på schemat så jag passade på att koka en gulaschsoppa. Stämningsfulla smaker en sån här dag, t.o.m. godare än vad jag minns. Klart värt att ta det lite soft i köket och låta soppan koka sig till perfektion. För er som inte tror mej, testa själva:
Koka 3 dl Grytbitar 10 minuter i min specialbuljong (ca 1 liter vatten, 2 tsk liquid smoke, 1 buljongtärning, 1 msk Worchestersås, 3 msk tomatpuré och 1 dl ketchup).
Ta ur bitarna med hålslev eller använd en sil och bunke. Spar buljongen.
Bryn grytbitarna i massa smör, veva den ner 1 skivad lök och låt allt få lite färg. Pressa i 4 vitlöksklyftor och krydda med 1 tsk mejram och 1 tsk stött kummin. Häll i en burk krossade tomater, buljongen och en skvätt citronjuice (om det finns hemma). Låt det småkoka i 10 minuter. Skala och skiva under tiden 4 potatisar och strimla 3 st grillade paprikor.
Ös ner potatisen och paprikorna och ställ det att puttra i runt 20 minuter. Fyll på med vatten om det känns fattigt. Få lite fart på soppan med tabasco eller nån annan pepparsås. Mer salt kan också behövas.
Servera med en klick gräddfil i soppan toppat med en kvist persilja och ett gott bröd till (tyvärr hade jag inget sånt lull-lull hemma så det blev endast soppa för mig).
// Ekman
Det kanske är för tidigt att tänka i jultermer men alla blaskor är redan proppade med annonser om julbord så det var inte jag som började. Har länge haft en romantisk dröm om den där perfekta julen i sann Fanny & Alexander-anda. Ingen stress utan bara fet mat, tingeltangel och pigor som tar hand om all disk och stök. Har gjort några hel- och halvhjärtade försök att styra upp nånting i den stilen men failat varje gång… det har blivit dyrt, jobbigt och magsårsframkallande. Så nu kapitulerar jag och inser att det finns fullblodproffs som tar den traditionella julen på stort allvar och verkar kunna leverera precis det jag är ute efter. Åkerblads Gäsgiveri tex, kostar en mindre förmögenhet men jävlar vad uppstyrt det verkar; släde, julgröt, ringdans och hela paketet. Läste att dom brukar vara fullbokade redan i mitten av september så jag får väl sikta på pensionat-jul nästa år istället.
I år satsar jag på julbord i stan, antingen traditionell style på Cedergrenska tornet eller mer vego/eko/reko-betonat på Hermans. Båda verkar schyssta, och vart det än slutar så lär jag bli mätt och belåten.
Nu återgår jag till att spåra höstens nöjen.
// Ekman
Flavor of the night 